Intressant dag det här. Republikanerna har tydliggjort mer än någonsin att de inte bara skiter i den afroamerikanska befolkningen, de är inte ens tillräckligt slipade att dölja det för framtida röstfiske. Och så släpper Lupe Fiasco, USAs modemässiga motsvarighet till Adam Tensta, videon till singeln Words I Never Said.
Musiken i sig behöver inte kommenteras, men både videon och texten är ytterligare ett bevis på att hiphop är den ENDA samhällskritiska musikgenren just nu. När jag intervjuade Salla Salazar i Nöjesguiden i höstas sa han att rocken har förlorat sina rebeller. Det kunde inte vara en större sanning. Rappare är tydligen de enda musiker som gör sig besväret att vara besvärliga nowadays.
Jag tänker på förr, på The Black Power Mixtape och på hur mycket av förändringskraften som må ha dämpats. Men inte all. Och hur beundransvärt det är att vissa människor fortfarande utan att tveka påpekar det som behöver sägas. I dessa tider, då varenda stat med minsta självaktning på ett eller annat vis öppet knarkar ner sin befolkning. Bortsett från att våra handlingars konsekvenser i form av kroppsskador ligger ett par steg bort från oss i globaliseringsledet, är det ju jämförelsevis lika bedrövligt det faktum att ett så aktivt medvetande och öppet ifrågasättande av samtiden som fanns då, är så långt borta nu. Crack cocaine behövs inte ens för att stäva våra sinnen idag. Vi är redan så mentalt igenslammade av vårt totalfokus på Saker Vi Bör Skaffa. Dessa saker ÄR viktiga, för de ska ju representera allt vi är. Vi måste välja rätt. Vi måste ha: råd att välja rätt. Därför är det direkt nödvändigt att vi kämpar uppåt i karriärstegar, så vi tjänar mer, förvärvar mer, blir något mer.
Så viktigt att vi är fullt upptagna med vår rätt att som idealiska individer välja bland alla dessa våra individuella val varje dag för att på så sätt kunna bli ännu mer de individer vi idealiserar, att vi inte har tid med något annat. Herregud, hur ska vi hinna tänka på något annat? Hur ska vi hinna inse något alls, än mindre agera på det, när allt vi är och allt som räknas är våra prylar? När vi har bråttom nog redan som det är med att växa som samlare, som människor? Avans kommer inte gratis. Det går inte att plötsligt pausa. Inte när allt kommer i nya smaker, nya färger, nya kollektioner, nya uppgraderingar markerat med siffror.0. Hur ska vi hinna tänka en endaste tanke åt något annat håll? Det verkar oss rätt övermäktigt, just nu. För jakten på immortality genom prylar är ett allmäntillstånd som varken tar hänsyn till kön, partipolitisk ståndpunkt eller personliga preferenser. Det enda som skiljer oss åt är värdeladdningarna vi lägger i produkterna vi vill omge oss med, principen är densamma och konstant. Kräver all vår uppmärksamhet.
Kanske får Lupe Fiasco rätt i att vi en dag drunknar i ånger över det vi aldrig sa, tog oss tid att säga, alla gånger då vi aldrig sa ifrån. Eller så håller vi oss glatt flytande på våra ftalattumörer. Det är väl i och för sig troligare. För poängen är att vi inte har glömt det som Angela Davis pratar om när hon säger att det skedde en förändring i samhället först då "ordinary people became collectivly aware of themselves as potential agents of social change", att det kunde inträffa för att "ordinary people learned how to adopt a critical stance in the way they perceived their relationship to reality". Vi har inte glömt, vi har ju aldrig ens varit medvetna om det. Ifrågasättande för oss är mer av typen "Grönt eller blått? Grönt eller blått?". På inga vis crackheads, men tunnelseende junkies nevertheless.
